Michael Sandsjö: Livet på Drottninggatan blir aldrig någonsin mer sig likt

Terroristen Rahkmat Akilov har fått sin dom, men Sverige, de anhöriga och livet på Drottninggatan blir aldrig någonsin mer sig likt. Och så måste det få vara.
Text: Michael Sandsjö
Annons:

Vissa texter skriver sig själva.

Man börjar och man slutar och har man tur lyckas man snärja någon stackare längs vägen.

Det här är inte en sådan text och det är bra så.

Jag borde säga något om handeln på Drottninggatan, men det är svårt. Jag vet att de gör det så bra där efter terrorattentatet, för jag mötte flera butiksanställda för ett par månader sedan. De är proffs.

Drottninggatan har levererat sedan alltid och kommer att fortsätta att göra det.

Jag funderar mer på Ebba Stefansdotter Åkerlund. Hon skulle ha fyllt 13 år idag, men terroristen Rakhmat Akilov bestämde sig för att mörda för att driva Sverige ut ur Syrien och Afghanistan och Ebba råkade hamna under den kapade lastbilen från Spendrups, mitt i vimlet på Drottninggatan.

I en intervju med hennes pappa, Stefan, berättar han hur mycket hon såg fram emot att få sina första betyg.

Ebba tyckte om skolan. Nu väntade hon på lärarnas omdömen. Sedan ett efterlängtat sommarlov.
Så blir det inte. Medan chefrådsmannen Ragnar Palmkvist berättar om Rakhmat Akilovs livstidsstraff och att han aldrig mer får sätta sin fot i Sverige firar Stefan Ebbas födelsedag vid graven.

Medan chefrådsmannen Ragnar Palmkvist berättar om Rakhmat Akilovs livstidsstraff och att han aldrig mer får sätta sin fot i Sverige firar Stefan Ebbas födelsedag vid graven.

En annan reporter sticker fram mikrofonen till ett målsägandebiträde och frågar något om avslut. Kan de anhöriga gå vidare nu?

Man förstår frågan, men samtidigt: Att ”gå vidare” är så individuellt. Att hantera sorg, så eget.

Alla har sina sätt. En del har inga sätt alls.

Kan de anhöriga gå vidare nu?

Ja och nej och åt olika håll, blir mitt svar, okej underbyggt efter alldeles för många möten med människor som mött både väntat och oväntat mörker.

Jag och Asta och tusen andra var på Drottninggatan igår. Strax efter terrorattentatet tittade vi på hjärtat som någon hade målat på väggen till Åhléns. Det med Ebba inuti sig. Nu är det för mycket folk där, så vi ser inte om det är kvar. Vi får komma tillbaka.

Jag gnäller på Asta när hon hoppar upp på en av betonglejoninnorna utanför varuhuset.

Måste det shufflas ö-v-e-r-a-l-l-t börjar jag, men så sansar jag mig. De står ju där av en anledning påminner jag mig, betonglejoninnorna gjutna i fina Träkumla på Gotland.

Vi går in på Arket, H&M:s superhypeade nya butikskoncept. ”Sådär”, säger Asta. Hon vill gå på vanliga H&M, i stället. Vi har ju lovat att kolla på kläder till skolavslutningen.

Och så pratar vi lite om de som jobbar i butikerna. Jag är lite konstig som alltid skriver om butiker, säger Asta. Men nu frågar hon med allvarlig röst hur de som jobbar längs Drottninggatan mår efter det hemska terrorattentatet.

Jag berättar att jag träffade några av dem för några månader sedan och att det är olika. En del blir starkare av att vara tillbaka på jobbet. En del svagare. En del kommer inte tillbaka alls.

Det sista jag läser om Rakhmat Akilov innan jag sätter punkt är att han är missnöjd med domen.
Han hade inte förväntat sig livstid.

Jag ska berätta det för Asta när jag kommer hem, men jag har ingen aning om hur.

Samma ämne:
Annons:
Annons:
Annons:

Analyser

Loading...