Krönika: Den grå asfaltens glittrande dynamik – en promenad bland Göteborgs krisande butiker

"Den lilla väskaffären visar att filosofen har rätt. Inget är så grått – eller svart – att vi inte till sist finner en väg till ljuset", skriver Fredrik Jerlov.

Det är slutet av januari. Jag går på Kungsgatan i Göteborg. Blicken framför fötterna. Det är grått. Lika grått som himlen ovanför mig och framtiden framför mig. Mycket grått nu. Till och med de mycket små safirerna i skyltfönstret hos Guldfynd blinkar grått i dimman. Man kan bli nedslagen för mindre.

Jag minns att denna lilla butik överlevt två världskrig, en covidkris och en e-handelsboom och säkert hundra elaka fastighetsägare som vill alla velat höja hyran.

Och jag går och jag går. Passerar butik efter butik. Funderar över om någon någonsin kommer att köpa alla dessa grejer; som vi ”inte behöver, för pengar vi inte har för att imponera på människor vi inte tycker om” för att sno en tänkvärd tanke av Schyffert.

Jag är ganska grå i själen när jag får syn på en liten butik som säljer väskor och paraplyer. Jag känner ägarinnan. Och hennes mamma, som ägde butiken innan i sin tur hennes mamma startade den någon gång under Juraperioden, det vill säga innan vi var biologiska tillbehör till våra telefoner. Idag står fjärde generationen, ägarinnans dotter, i butiken och säljer paraplyer, för de behöver vi fortfarande.

Jag kisar genom skyltfönstret och dottern ser pigg ut. Hon pekar och pratar och en tant tar fram kreditkortet. Det görs affär. Jag minns att denna lilla butik överlevt två världskrig, en covidkris och en e-handelsboom och säkert hundra elaka fastighetsägare som vill alla velat höja hyran. Men väskbutiken är kvar.

Marknadsföraren i mig ser att det som händer nu har hänt många gånger förut. Mitt i skiten känns det som kris, i efterhand kallar vi det utveckling. Ny teknik och nya beteenden sänker föråldrade affärsidéer men skapar samtidigt nya. Det är lätt att tro att lösningarna nås med radikala kast på Wyteboards och i Excelfiler. Disrupt or die, säger konsulten.

Men så ser jag när dottern säljer ett paraply, som hennes mormorsmor gjorde för 100 år sedan. Och inser att det finns en kvalitet vi strateger pratar alldeles för lite om i dessa tider: Uthållighet. Den där förmågan att bita ihop och kämpa som kännetecknat framgångsrika företagare i alla tider. Insikten att alla år inte kan vara det bästa året, men att nästan alla kurvor över tid byter riktning många gånger. Tålamod alltså. Den strategin gör sig inte så bra i konsultens powerpoint, men det är ett råd som de flesta med lång livserfarenhet gärna delar med sig av. This too shall pass, säger filosofen.

Den grå asfalten ligger över en lång gata som aldrig tar slut. Den är full av miljoner små ljusglimtar för den som väljer att se dem.

Den lilla väskaffären visar att filosofen har rätt. Inget är så grått – eller svart – att vi inte till sist finner en väg till ljuset. Det är bara det att det alltid är mörkast före soluppgången.

Jag tittar ner och ser att asfalten egentligen inte är grå. Hukar jag mig är den snarare melerad. Tittar jag noga, så visst finns det en och annan liten sten i makadammen, som med rätt ljus och i rätt vinkel… till och med glittrar lite? Djupsinnig, som jag är denna dag, ser jag metaforen. Den grå asfalten ligger över en lång gata som aldrig tar slut. Den är full av miljoner små ljusglimtar för den som väljer att se dem.

Fredrik Jerlov,
strateg på mediebyrån Scream