Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Analys

Michael Sandsjö: Vi måste orka lyssna på dem som vill berätta

Publicerad: 6 april 2018, 08:48

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Det är påsklov hemma där vi bor och lillgrabben på nio år följer med till storstan på uppdrag.

Vi har läst en del om terrorattentatet i Stockholm tillsammans tidigare. Lärt oss hur rättsprocessen fungerar. Pratat om Akilov.

Hur kunde han göra så där?

Frågan kommer tillbaka, men den är svår.

Hur kunde han göra så där?

Läs mer: Ett år efter terrorn: Hopp och förtvivlan mitt i cityhandelns hjärta

När vi nu träffar och pratar med människor som var där den dagen, mitt i förödelsen på Drottninggatan, glömmer vi snabbt de välskrivna texterna, de dramatiska bilderna och grafiken som visar hur den kapade Spendrups-lastbilen dundrade fram i folkmyllret.

Verkligheten innehåller alltid mycket mer. Den som vill berätta behöver bli lyssnad på. För att förstå behöver vi orka höra.

Vi går förbi Åhléns där vi brukar ta rulltrappan upp till leksakerna, eller bara vika höger och lukta på nya parfymer. Gaveln där Akilov kraschade sin lastbil är lagad sedan länge. Korvkillen och han med munspelet är tillbaka. Av de tröstande orden på väggen återstår nu bara ett, tydligt: ”Jesus”.

Än så länge är väggen till Åhléns där terroristen Akilov slutade sin vansinnesfärd tom, förutom ”Jesus” och lite annat blekt otydligt klotter. I morgon, ett år efter terrorn på Drottninggatan, kommer med stor sannolikhet blommorna och ännu fler ord och hälsningar tillbaka.

Nu stannar vi till på Buttericks. Funderar på att köpa med oss starkt peppargodis hem till resten av familjen. Vi behöver skratta. Även när det är allvar.

Så börjar det regna. Strindbergcitaten i metall blänker i vattnet på asfalten. ”Det är synd om människorna”. Vi skyndar vidare mot Citykyrkan.

Lillgrabben skiner upp. Här finns det bra fika, säger han.

Han fäller upp sin dator, frågar en snäll konditor om wifi-lösenordet (ständigt detta wifi…) och sjunker in i ett spel.

När den snälla konditorn börjar berätta om hennes upplevelse den där fredagen för ett år sedan tittar han storögt över skärmen.

Hon stod och bakade när ljudet av hovrande helikoptrar trängde igenom bruset av maskiner i köket. Hade någon blivit skjuten?

Polisen spärrade av området. Kunder stannade kvar. Såg nyheterna tillsammans på filmduk.

Anna, konditorn, kom hem till Värmdö sent den kvällen. På morgonen dagen efter var Drottninggatan tom. Blodspåren och polisens blåvita avspärrningsband, kvar.

”Jag håller mer koll nu. Går inte med lurar på större gator. Men samtidigt: det är mer sannolikt att jag är med om en bilolycka än att det ska ske en terrorattack igen”, säger Anna.

Och vi vet ju det. Det finns statistik om det där, men den är inte så lätt att ta in.

På vägen hem tillbaka pratar jag och lillgrabben om allt vi hört under dagen.

”Man behöver lyssna mycket när man är journalist”, säger han allvarsamt.

”Man behöver lyssna mycket vad man än jobbar med”, svarar jag förnumstigt, men han nickar inkännande.

Michael Sandsjö

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på detaljhandeln

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News