09-05-26 16:45
Under en följd av år med aldrig sinande tillväxt blir det naturligt att svängarna skall tas ut.
Det märks inte minst i näringslivet där följden av frosseri i listiga bonusavtal och en del underliga belöningssystem i toppen får följdverkningar i rakt nedstigande led.
Det märks genom att avtalen tillåts blir lite för dyra, det skall också ske utjämningar så att alla får det ungefär likadant när förhandlingarna sker för ett kollektiv.
Inom handeln kan vi säga att det senaste avtalet tecknades i en tid när mycket såg annorlunda ut.
Förutom att avtalet på det tredje året blev lite dyrt med den situation väldigt många handlare befinner sig i just nu, blev det också rejäla höjningar utöver det till ungdomarna som är rätt nya i arbetslivet.
Följden har blivit att skillnaden för en fullt avlönad handelsanställd med många års erfarenhet är snart nog försumbar jämfört med vad en 20 åring får i ingångslön.
Det är naturligtvis en fin tanke att ha det så, men det som händer för ungdomarna när lågkonjunkturen slår till är inte alls lika trevligt. Det är precis den gruppen som får lida mest av att försäljningen inte går så rask uppåt längre.
När det blir kärvare tider gäller det att spara, planera noggrannare och allmänt vända på kronorna.
Följden blir att det dras ner på arbetstimmar som i handeln i första hand drabbar alla som inte har en fast anställning. Då är det alla unga människor som skall ut i arbetslivet som inte får någon anställning alls eller reducerade arbetstimmar till följd av att det behöver sparas.
Avtalet som var så bra blir således inte bra för den gruppen, det är naturligtvis inte alls bra att ungdomar inte kommer in i arbetslivet. Handeln är inte som industrin med stora varsel på stora enskilda arbetsplatser, det är i stället ett antal timmar på 10 000 tals små arbetsplatser som inte ens syns i statistiken, men drabbar precis lika allvarligt i det stora perspektivet.
Vi har dessutom i kollektivets tecken drabbats av att det är mycket lika lön som inte tar särskilt stor hänsyn till hur duktig jag på att utföra arbetet. Belöningen utgår i stället från när jag är på arbetet.
Om jag är bra på att ta hand om kunder eller allmänt sur eller om jag är väldigt flitig alternativt rent av lat har betydelse när jag inte har en fast anställning. Har jag däremot det så är det tjänsteåren som betyder något när neddragningar skall göras.
Det står ingenting i LAS om sådana kriterier när turordningslistan skall upprättas. Då får ändå de senast anställda lämna skutan först, oavsett hur mycket service och kundnytta som presteras.
Eftersom personalen inte bara är en stor tillgång utan ett handelsföretags i särklass största kostnad kan det bli väldigt förödande att tvingas säga upp människor som ser till att företaget utvecklas med tiden.
Naturligtvis behövs massor av erfarenhet och yrkeskunnande som de som har varit med en tid har gott om och det finns mängder av äldre medarbetare som är mycket serviceorienterade och allmänt duktiga. Men det är ändå alldeles galet när dräneringen sker så urskiljningslöst som i vårt nuvarande system innebär för inte minst småföretagare.
För många blir valet mellan pest och kolera. För höga kostnader tål firman inte, men inte heller fel mix av personal.
Har dessutom en hänsynslös kortsiktig fastighetsägare nyligen höjt hyran med 50 procent lagom till avmattningen så blir det inte lättare.
Boris Lennerhov
redaktionen@market.se